Ett typiskt handtag för koppling och bromsar. Fästet för
wiren
är en av mopedens svagaste punkter. En oljedroppe då och då
på
wiren kan mångdubbla dess livslängd.
Rullhandtag för gasreglage,
kombinerat med pysöppnare.
Mellanläget markeras med en fjäderbelastning.
Follis
en ytterlighet när det gäller
reglageutrustning , den har nio
reglageledningar utgående från
styrstången.
Ännu en ytterlighet: Berini med sina två
reglage: gaspinne och kopplingshandtag.
Det senare lyfter hela motorn från hjulet.
|
|
Mopeden är en
cykel som trampas med tummen! TfA:s mopedredaktör skärskådar här
marknadens mopeder från styrstången och ger tips om körning och om lämplig
reglageutrustning ur olika synpunkter.
Den rika mopedfloran visar upp en
verkligt skiftande uppsättning reglage, och manövrerbarheten skiftar från
rena motorcykelarbetet till tryckandet på en enda knapp. Många personer
vill ha en moped som har enklast möjliga utrustning för manövreringen,
medan andra vill ha så mycket som möjligt för att få ut mesta möjliga
nytta ur mopedmotorn. Ett studium av vad de olika märkena har att erbjuda
ger alltså många goda tips.
En vanlig cyklist använder händerna att
styra med och fötterna att ge fart och bromsa med. Kroppsrörelserna är
så väl inlärda och har så intimt samband med den balanskonst som
cyklandet i själva verket är (ni tänker inte ens på att det är en
balansakt!), att det hela sker automatiskt. Ni cyklar med ryggmärgen, säger
läkarvetenskapen.
När nu en van cyklist kommer på en moped, får
han skola om sig. Fötternas roll vid mopedförandet är (tyvärr, måste
vi säga) obetydlig, och den klyftiga person som om mopedåkandet sagt "ni
trampar med tummen" kommer sanning en ganska nära.
I högra
tummen sitter en hel del av mopedkunnandet (med undantag för
Velosolenkunnandet, som sitter i vänstra tummen), och resten måste sitta
i fingrarna som sköter handbromsen.
Mopederna är ju i allmänhet så
konstruerade, att fotbromsen just inte är dimensionerad för mer än
cykling, och om den används för flitigt på mopeden blir den ganska
snart nedsliten. Italienare och fransmän är så försiktiga att de helt
avstår från fotbromsen på sina cyklar och mopeder och ordnar
trumbromsar (i varje fall på de lyxigare modellerna, fälgbromsar är
också vanliga) både fram och bak. Peugeot Bima, Mobylette, Follis och
Velosolex saknar alla fotbroms och har i stället dubbla handbromsar. Il Pellerino
har på sistone anpassat sig efter svenskarnas vanor och har fått
bromsnav.
Gasreglaget bör skötas så mycket som möjligt med tummen,
oavsett om det är ett rullhandtag eller en "gaspinne". Därigenom blir man snabbare i fingrarna om det skulle behövas en tvärbromsning.
För ovana motormänniskor och rena nybörjare är (gas)pinnen bättre än
rullhandtaget, men det är bara ett fåtal märken som vågat sig på att
avstå från detta speciella motorcykelattribut. Pinnen ger också större
kraft för den händelse reglaget skulle vara kombinerat med pysventilöppnare
i lägsta läget (eller rentav en koppling). Efter vad jag kan minnas har
bara Cyclemaster, Berini, Cyclestar, Mosquito och Power Pak (som är rättstavat
här) gaspinne, de andra har föredragit rullen. Om gasreglaget är
kombinerat med en pysventilöppnare eller koppling i lägsta läget, kan
cykeln köras med ett enda reglage. Vid start hålls pysventilen öppen,
och då man fått fart stängs den automatiskt när man ger gas. På
mopeder som körs med pys och saknar koppling följer motorn helt
drivhjulets rörelse. Vid varje stopp måste motorn trampas igång och
startas på nytt. Vilket som är bäst, koppling eller pysen när båda
inte finns att tillgå, beror helt på motorns trim, på hur pass lätt
koppling en går och hur cykelns trampanordning är växlad.
Velosolex
blir jag ofta tvungen att nämna i olika sammanhang som ett
undantag. Den har en fast inställning av gasen, och den behöver
inte röras under körningen. Om man skulle tycka att det går för
fort minskar man farten med pysknappen. Samma knapp används vid
start. Hade denna moped med 0,4 hk motor haft frihjulsbroms skulle
den ha varit marknadens enda "idiotsäkra" moped. Men
någon sådan finns inte, och även om reklammakarna har
överflödat med superlativer om de flesta märken har man
glädjande nog undvikit den farliga klyschan "kan ni cykla, så
kan ni också köra moped".
Normalutrustningen för en moped
är antingen kombinationen gas-pys, gas- koppling eller
gas-pys-koppling. Den förra är vanligast vid rullmotorer men finns
också på exempelvis Autopeden, de andra båda finner vi hos
praktiskt taget alla mopeder med kedjedrift. Pysventilen är avsedd
att stanna motorn med när koppling också finns, men det förut
sätter att motorns tomgång på lägsta gas är rätt inställd.
Monarpeden har en kortslutningsknapp till tändningen att stanna
motorn med.
Alla varianter
finns som sagt, och en verkligt späckad moped är den franska skönheten
Follis, från vars styrstång 9 ledningar går ut till motorn, bromsarna
och de elektriska anordningarna. Trots det kan den inte anses svårkörd,
även om den hör den sportiga ungdomen till. Ett verkligt nyttigt reglage
på Follis är "chokeknappen", med vilken man vid kallstart
stryper lufttillförseln tills man får de första tändningarna. På de
flesta mopeder finns inget reglage till spjället, och det är inte alltid
förgasaren ens sitter så till att man kan böja sig ned och öppna det
när motorn är i gång. Då får man stanna, stiga av, öppna spjället,
stiga på och starta på nytt.
|
|