AB CYKELFABRIKEN MONARK, Varberg.
 MONARK  AB Cykelfabriken Monark, Varberg.  ^ back to Monark moped 1952-55.  
- - - - - - - - - - - - -
 

[52-55]: [52-53] M 30. [53] Ferbedo (D). Önskemop. [53] Montering. [54] TT Race.] [54] Test. [55] Till Gibraltar. [55] Instr.bok M 36.

[56-57]: [56] M 24. Dämpat oljud.. [56-57] Pojkmoped M 31, Jlo - Pilot - NSU. [56] M24, M56F, M36, M56, M57, M50-55, M61, M38-39.

[58-60]: [58] Jubile M 348, 348 F. [58] M 578. [59-60] M 349 F, M 449 F. [59-60] M 34 F, M 249. Alpino M 34 U. Norska Termoped.

[58-60]: [58] Monarped M 308 F. [59] La Strada M 309 F, test. [59] Ingmar Johansson, La Strada M 309 F

-----------[60] Lill-Babs väljer La Strada M 309 S. [60] Monark Piccolo, Schweiz.

[1961] Monark: 1261/339, 1241, 1231. Alpino 1291/1221, 1211, 349. Monark: Boat & engine.

[62-64]: [62] Lyx 1232. [63] Lyx 1232, 901242-901243-(901283). Lyx Monarpeden & Lyx Monark skotermoped.

-----------[64] Automat 1214. [63-64] Super Sport. [66] Topper 1205, test. - MONARK main.

 1955   Monark på tävlingsbanan.   
 
  

I VÅRA DAGAR tävlar Monarks motorcyklister uteslutande i OT och motocross, men på 20- och 30-talen var tävlingsfloran betydligt rikare. Monark förare deltog i diverse TT-lopp, bl. a. det på sin tid berömda Onsala TT, i rund- och jordbanetävlingar, sandracing och istävlingar. Något mera utpräglat »firmaintresse» förelåg knappast, i varje fall inte om man jämför med de förhållanden, som varit rådande efter andra världskriget. Detta hindrade emellertid icke, att Monark förarna nådde många vackra framgångar; det namn som oftast återfanns i toppen på prislistorna var Rolf Gülich, som senare kommit att göra en stark och omvittnat skicklig insats som lagledare för Monarks mc-förare.

 

   
 

 

 

 

 

 

Den av fabrikör Birger Svenssons söner som mest intresserat sig för motorsporten är disponent Lennart Warborn. Här har han i ren glädjeyra rusat in på banan för att gratulera Storken och Ove till deras dubbelseger i Varbergs SM-tävling.

 

 

En av de första (om inte rentav den allra första) som sadlade Monark var nuvarande chefskonstruktören vid företaget Gustaf Emil Olsson, vilken i nådens år 1927 an tecknade sig för tolv förstaplaceringar i tretton tävlingar. Det begynnande 30-talet såg en rad Monark-stjänor av icke föraktlig lyskraft födas; man kan - förutom Gülich - nämna namn som Karl-Gustaf »Ebe > - Karlsson och Ryno Mårtensson. Under loppet av halvtannat år hemförde Gülich i början av 30-talet ett 30-tal segrar. Gülich var en friskus av renaste vatten, och kom han i n t e i mål, något som gunås hände då och da, var det inte hans fel; då hade han helt enkelt »sprängt» motorcykeln.

 

De gamla Monarkmaskinerna var 250- kubikare med engelska Blackburn- och Jap motorer och mycket snabba. 1929 noterade Gülich på flygande kilometern - närmare bestämt i Viken utanför Hälsingborg -122,45 km. En rad mc-storheter fick under dessa i mc-sport sammanhang något »förhistoriska» dagar skåda ryggen på den nu varande lagledaren (som för övrigt i »det civila» är militär, kapten vid I 15 i Borås och verksam som arméingenjör), bland dem Karl Jonsson, Bograngen kallad, Oskar Andersson, som vann FN-fabrikens pris till bäste föraren i hela världen 1930, bröderna Hugo och Gunnar Karlsson och legendariske Ivar Skeppstedt.

Man kan inte fördjupa sig i studiet av resultatlistorna från den tiden; det skulle föra för långt. Man kan emellertid erinra om, att Gülich 1929 körde Novemberkåsan utan prickar, och att han också tillsammans med bland andra Edvin Sagaström och Erik Westerberg blev prickfri i Maj tävlingen 1930, som för övrigt gick över den nätta distansen av 190 (!) mil!

 

 

<I dag nyckelman inom Monark-koncernen och kapten i det militära, i går en fartsugen tonåring -Rolf Gülich poserar på sin första Monark 1929

 

Vi kan utan vidare ge Monark- konstruktörerna betyget, att de från början lyckades alldeles utmärkt, och det omvittnades av en enhällig expertis att motorcyklarna var utomordentligt starka. Det säger sig emellertid självt, att de inte var utrustade med så många finesser som våra dagars Monark- maskiner; tekniken har ju gått framåt med stormsteg under de senaste 25 åren också på det här området. Någon bakhjulsfjädring fanns sålunda inte, och framgafflarna skulle förmodligen vara dagars elitförare närmast rynka på näsan åt. Inte heller var motor cyklarna på minsta sätt »nedbantade»; i själva verket vägde de största modellerna sina modiga 200 kg. Som jämförelse kan man nämna, att den senaste modellen, Blå Stinget, inte kommer upp i en vikt av ens 75 kg. 

Det fanns också många olika storlekar att välja på: 1930 tillverkade Monark nämligen motorcyklar med följande slag volym: 175, 250, 350 och 600. Därutöver tillhandahölls hugade spekulanter också motorcykel med sidvagn.

 

Den första stora mc-döden inträffade som bekant 1932-33. Det blev - av skilda skäl, alltför kända för att vi här närmare skall behöva gå in på dem - tunnsått med tävlingarna, och det var ju först efter andra världskriget som det på nytt blev ordning på torpet. Omedelbart efter krigsslutet fanns ett mycket stort behov av motorcyklar, och produktionen nådde då toppsiffror som man varken förr eller senare kommit upp till. 

Det är framför allt två efterkrigsmodeller, som skänkt ära och berömmelse åt Monark och dess förare, nämligen Blue Arrow och Blå Stinget. Den förstnämnda fullgör för övrigt i grå arméversion »sin värnplikt» vid de flesta förband och regementen i Sverige. Och här kanske en liten parentes: under kriget tillverkade Monark motorcyklar för försvarets räkning, men det var då fråga om en större och tyngre modell, utrustad med en 500 cc-motor. (Blue Arrow är på 250 cc.)

Det nya tävlingsgardet - med förare som Ove Lundell, Sten »Storken» Lundin och Bengt »Spicky» Svensson - har kunnat rada upp ett pärlband av segrar, både på inhemska och utländska vädjobanor. Ove har av Svemo fått Stora grabbarnas märke och SMK:s förarmärke i guld, »Storken» Stora grabbarnas märke och »Spicky» SMK:s förarmärke i guld. Ett speciellt utropstecken kan man sätta för 1958 - Monarkförarna har detta år hemfört segrarna i 24 OT tävlingar och dessutom kunnat triumfera en rad motocross-lopp. Lundell som också »i vardagslag» sysslar med motorcyklar i sin egenskap av testförare på Monark är den som har lyckats bäst; det är inte bara det att han antecknat sig för lejonparten av segrarna - åtta stycken - han har också för tredje gången hemfört svenska OT mästerskapet (de tidigare togs 1955 och 1957), han har blivit riksmästare i motocross 250 cc och han har ingått som medlem i det segrande VM-laget i motocross 500 cc.

 

Lundells meritlista är synnerligen förnämlig, och han tillhör det fåtal svenska förare, som kunnat triumfera i den finska stortävlingen Päjäne Runt - det var 1955 som han segrade i denna (märkeskamraten Bengt »Spicky» Svensson har också klarat hem denna vinst) Studerar man resultatlistorna för i fjol och då håller sig till OT konstaterar man, att »Spicky» vunnit tre gånger, Allan Eklund fyra, »Storken» Lundin två, Lage Svärd två och sidvagnspecialisten och »påläggskalven» Nisse Strömholm tre. Här till kommer för dessa förare ett antal delade förstaplaceringar. Guldmedaljer har erövrats av Ove, »Spicky», Gösta Bertilsson och Svärd. Vad märkeslagprisen beträffar har Ove varit med och tagit fyra sådana, medan »Spicky» är ett strå vassare med fem. Sune Skogsmo kan se tillbaka på fyra och Allan Eklund på två.

 

Också tidigare år har varit »guldinfattade» med 1955 som det främsta - Monarkförarna tog nämligen då praktiskt taget allt som kunde tas. Den finaste märkessegern genom tiderna hemfördes emellertid redan året dessförinnan, 1954 alltså, och den vanns i Internationella Sixdays i Wales. Förnämligare medaljskörd kunde inte föras med hem till gamla Svedala: nio guld av nio möjliga! Maskinen var Blue Arrow och förarna »Spicky» Svensson, Ove Lundell, Bengt Winberg, Sven Falck, Lennart Bergh, Bengt Johansson, Hasse Ring och Berndt Hasselrot. Alla åtta tog sina individuella guldpeng, och dessutom blev det (självfallet!) guld för märkesläget. Sixdaysmedaljen av den finaste valören har också - ehurn andra tävlingar - erövrats av Allan Eklund och Ragnar Wallentinsson.

Vilka efterkrigsförare är det då som sadlat - och delvis fortfarande sadlar - Monark? Ja, det är förstås en hel rad - och inte bara svenskar. Finske mästaren Rauno Aaltonen är monarkförare, liksom norske »kollegan» Jan Myhrvang. Bland de svenska förarna märks, förutom de redan nämnda, Varg-Olle Nygren, Gösta Bertilson, Erik  Breife, Uno Bodell, Björn Näslund, Arne Ludvigsson, Bengt Dahlberg, Hans Landers, Eskil Carlsson, Egon Gustafsson, Carl- Gustav Boris-Möller, Lasse Freeman, B. 0 Wessman och Lennart Backlund.

Ett av dagens trumfäss i »Monarkstallet » är förstås motocross - specialisten Sten »Storken» Lundin, i motorsportkretsar alltför känd för att behöva en närmare presentation. På sin 500 cc-maskin har han 1958 av verkat 31 startar, därav 16 i utlandet, och facit ser ut på följande sätt: 14 segrar, 5 andra- och 2 tredjepris. »Storken» har tävlat i Holland, Belgien, Frankrike, Österrike, Danmark, Italien, England och Luxemburg. Också Lasse Gustavsson tävlar numera i motocross på Monark; han ställde 1958 upp i 18 tävlingar, blev sjus i VM och fyra i SM (500 cc).

 

 

 

Karl-Gustaf >Ebe> Karlsson startar på en jordbanetävling i Kviberg 1929. Ännu hade han inte övergått till Varbergsprodukter utan höll sig till Åmålfabrikat. - F-n hade väl aldrig fällt sitt berömda yttrande om han sett Ebe fabriken i Åmål!

 

» Storken» är emellertid den vassaste på det här området, och framgångarna förra året skämdes inte direkt för sig: svensk mästare i 500-cc-klassen och trea i VM.

- Enköpingstävlingen sätter jag nog främst, menar han. Här gällde det svenska mästerskapet. Vem skulle vinna, Bill Nils son eller jag? Inte såg det ljust ut, inte! I starten vurpade jag, medan Bill kom iväg som tvåa. Men hur det var så lyckades jag »plocka upp» alla mina medtävlare och vann. Och på den kuppen tog jag mästerskapet. Om jag blivit tvåa och Bill etta hade SM-tecknet gått min näsa förbi.

Det råder ingen tvekan om, att våra dagars förare antingen de nu kör OT eller motocross är lika skickliga som 1910-talets men samtidigt råder det heller ingen tvekan om, att de har bättre möjligheter till rationell träning och förnämligare service under själva tävlingarna än vad deras föregångare hade.

Och hur blir det i fortsättningen? Motorchefen Lennart Warborns uttalande på den punkten kan nog närmast tydas ungefär Som »wait and see».

- Låt oss konstatera, att de många erfarenheter vi vunnit här kommit den reguljära produktionen till godo. Vi har med andra ord inte tävlat i främsta hand ur goodwill- eller reklamsynpunkt vilket man nu vill utan för att genom don ytterst hårda test som tävlingarna utgör få fram än tillförlitligare, starkare och snabbare maskiner. Monark uppmärksammar också i fortsättningen noggrant utveckling en på marknaden och kommer att vidtaga sina åtgärder därefter. Så mycket är varje fall klart som att det blir en hel del motocross även i framtiden.

 

 

 

 

 

Glada gossar efter Sixdays- triumfen i Wales 1954, Monarks största märkesseger hittills.  Från vänster lagledaren Roffe Gülich, Bengt »Spicky» Svensson, Ove Lundell, Bengt Winberg, Sven Falk, Lennart Bergh och Bengt Johansson. Tyvärr saknas guldmännen Hasse Ring och Berndt Hasselrot på bilden.